Borley Rectory

1863 lät Henry Bull, pastor i Borley församling i Essex, bygga en prästgård, som sedermera blev ett av historiens mest omtalade spökhus. En huvudlös munk, en spöknunna, flygande tegelstenar och mystiska meddelanden och röster är bara en del av vad som utspelade sig på prästgården.

I Borley församling cirkulerade sedan århundraden tillbaka en legend om ett nunnekloster där mycket dramatiska händelser ägt rum. Detta kände pastor Bull till, och att hans prästgård byggdes rakt över grunden av det forna klostret var han helt medveten om. Ett munkkloster antogs också ha legat i närheten. Enligt legenden skulle en munk ha förälskat sig i en novis från nunnornas kloster och de hade tillsammans försökt rymma. Dock hade paret gripits och straffats. Munken hängdes och novisen murades levande in i en klostervägg. Det hände ofta att medlemmarna i Borley församling såg vålnader av det olyckliga paret kring klostergrunden, och senare även kring Borley prästgård. Bull tvekade dock inte att, trots skvallret och legenden, bygga sin gård precis där nunneklostret legat. Huset byggdes i viktoriansk stil, stort och dystert med två höga gavlar och en mängd rum. Till gårdsplanen hörde en sidobyggnad, som kom att användas som garage, och en park. Parken gömde ruinerna till ett gammalt herresäte som kom att spela en viktig roll i historien.

1864 flyttade pastor Bull in i sitt nya hus och det dröjde inte länge förrän hans döttrar började störas av knackningar på ytterporten, som avtog så fort någon närmade sig. När knackningarna förflyttade sig till dörrar inuti huset och dessutom blandades med knarrande fotsteg och viskningar från husets mörkare skrymslen blev hela familjen Bull, utom pastorn, mycket skärrade. Ute i trädgården kunde man ofta se munkens huvudlösa vålnad vandra omkring, ibland i sällskap med den olyckliga nunnan. Detta roade pastor Bull så till den grad att han byggde ett lusthus där han kunde sitta och titta på vålnadernas promenader i parken och lyssna till ljuden av deras flyktvagn. Pastor Bull dog i sjuksäng på Borley Rectory 1882. Hans son övertog huset och bodde där till sin död 1927. Prästgårdens nästa ägare bodde bara där ett knappt år innan de flydde spökerierna. Spökena hade då fått tillökning i form av pastor Bulls vålnad. Den nye prästen för församlingen, hade lyckats intressera lokalpressen för spökerierna och man kallade in Harry Price, den tidens mest kände spökjägare, för att få klarhet i vad som egentligen låg bakom händelserna i huset. Han åtog sig med förtjusning uppdraget. Price reste till Borley och konstaterade där att spökerierna på prästgården var högst reella...

Huset stod sedan tomt ända fram till 16 oktober 1930, när prästen Lionel Foyster med familj flyttade in. Det var då spökerierna nådde sin kulmen. Knackningarna ökade i både antal och styrka, möbler kastades omkring och lampor blinkade. På papperslappar, väggar och bord, dök det upp nästintill oläsliga meddelanden riktade till prästens fru, Marianne. Allt fokuserades nu på henne. Hon kunde knappt gå någonstans innan hon blev tvungen att ducka för någon del av möblemanget som flög mot henne. En gång träffades hon så svårt i huvudet att hon svimmade. Hon knuffades ur sin säng när hon sov. Vissa gånger blev hon slagen och sparkad, andra gånger smekt av en vänlig hand.

Familjen Foyster orkade till slut inte bo kvar på Borley, utan flyttade därifrån precis fem år senare, den 16 oktober 1935. Under de fem år som familjen Foyster bodde i huset inträffade över 2000 paranormala händelser, varav endast ett fåtal kunde avfärdas med naturliga förklaringar. Åter stod huset tomt och övergivet och 1937 uppförde Borley rectory officiellt att vara prästgård. Harry Price passade då på att hyra gården för att, tillsammans med en grupp kollegor, undersöka huset närmare. Han började även undersöka legenden om nunnan och munken. Det visade sig då att det aldrig legat något kloster på platsen för prästgården. Däremot hade där tidigare legat ett herresäte som tillhört familjen Waldegrave. Man antog då att ruinerna i trädgården hade varit husgrunden till Waldegraves bostad. Men vilka var då nunnan och munken som så många tyckte sig sett, och som pastor Bull uppfört ett lusthus åt? En möjlig lösning kom fram under en seans 1937, då en ung dam vid namn Marie Lairre under en seans, plötsligt framträdde som Borleynunnan. Hon sade sig komma från Le Havre i Frankrike. Hon hade lämnat Le Havre för att gifta in sig i släkten Waldegrave och bo i herresätet i Borley. Hon gick dock en ond bråd död till mötes när hon ströps av sin man och gömdes undan i källaren.

1938 brann prästgården ner efter att en senare ägare vält omkull en fotogenlampa. Under branden påstod sig folk ha sett skepnader vandra omkring i lågorna, och en polisman sade sig ha sett en "grå dam" i trädgården på baksidan. Under uppröjningen efter branden fortsatte spökerierna. En man kunde uppvisa ett tydligt fotografi på en tegelsten som flöt i luften. Man krävde nu att källaren skulle grävas ut, eftersom en forskare lyckats tyda några av meddelandena i huset. Utgrävningarna påbörjades och på några meters djup, i något som liknade en brunn, fann man ett kranium och en käke av kvinna, cirka 30 år gammal. Man antog att det var kvarlevorna efter den omtalade nunnan. Den 29 maj 1945 begravde man benresterna och efter det slutade spökerierna på Borley Rectory. Ruinerna förföll mer och mer tills man fraktade bort de sista resterna av den olyckligt placerade byggnaden.

-----------------------------------------------------------------------------------

Flight 401

Passagerarplanet L-1011 var klart för start och flygteknikern var nästan klar med alla förberedelser för start. "Du behöver inte oroa dig för rutinkontrollen, jag har redan gjort den", sa andreofficeren Don Repo till honom. Under andra omständigheter skulle teknikern antagligen, tacksamt tagit emot den kommentaren. Men Don Repo var inte andreofficer för den här flygningen. Don Repo var nämligen död.

Don Repo, hans kollega Bob Loft och 101 passagerare dog då flyg 401 från Eastern Airlines störtade sent på kvällen, den 29 december 1972. De delar från 401:an som var intackta återanvändes till andra flyplan, som senare blivit hemsökta av de olycksdrabbade piloterna. Enligt rapporterna verkar det som om Bob Loft och Don Repo vigt sina "efter-liv" åt att vaka över passagerarna på de aktuella flygplanen. Bland de som bevittnat de två, finns piloter, flygpersonal och till och med en vice ordförande på Eastern Airlines. Vissa iakttagelser är extra övertygande eftersom de bevittnats av flera personer på samma gång. En flygkapten och två flygvärdinnor påstår att de talat med Bob Loft före start och sedan sett honom försvinna i tomma intet. Vid ett annat tillfälle, fäste en kvinnlig passagerare oroligt en flygvärdinnas uppmärksamhet på den tyste, otillgänglige mannen i flyguniform som satt bredvid henne och som plötsligt försvann framför ögonen på dem båda. Kvinnan kunde senare, med hjälp av Eastern Airlines fotografier på anställda, identifiera mannen som Don Repo. En annan händelse som är mycket intressant var när flygvärdinnan Faye Merryweather såg Repos ansikte, i ett ugnsglas ombord på en Tri-star 318, som även den hade delar från den störtade 401:an. Skärrad, hämtade hon två kollegor, varav den ena hade varit vän med Repo och därför omedelbart kände igen honom. Enligt de tre, varnade Repo dem för brand på kommande flygning. En brand utbröt faktiskt senare på flygningen, men det var lyckligtvis inget allvarligt tillbud, då branden släcktes snabbt.

Konstigt nog finns det inte så mycket att läsa om Flight 401. Jag vet därför inte hur den här historien fortlöper, om de två piloterna synts till på senare tid, eller om de slagit sig till ro. Jag vet ej heller om de aktuella flygplanen fortfarande är i bruk. Om de inte är det så kan ju en logisk slutsats vara att Don Repo och Bob Loft nu funnit ro.